Vem är jag?
Min bakgrund är 30 år som egenföretagare. Mina egna företag har varit Serigrafen AB, Grafiktryckarna AB samt Åkersbergahallen HB, alla på Sågvägen i Åkersberga. Efter denna tid som företagare har jag varit kommunstyrelsens ordförande (M) i Österåker 1998-2002 och efter detta har jag varit ansvarig för kommunens näringslivskontor under 4 år. Nu är jag egen företagare igen. Tillsammans med min fru Lena driver jag Österåkers Näringslivskontor AB. Jag är politiskt aktiv i Roslagspartiet. Min vision som politiker är att människor måste få bestämma mer över sina eget liv. Människan måste sättas före systemen och individen före kollektivet. Alla människor måste tillåtas växa efter förmåga. Politiker behöver inte reglera och styra allt. Företagande och arbete är centrala frågor för mig – detta skapar resurser för välfärd, pensioner och samhällsservice. Jag ogillar all slags kvotering, jag vill ha en långsiktigt hållbar migrationspolitik, stärka rättssamhället och ha ordning och reda i kommunens finanser. Jag tar avstånd från extrem och ogenomtänkt ”klimatpolitik”. Du hittar mer om mig och mina uppdrag på nätet. Mitt mål är att bli kommunalråd på deltid med ansvar för kommunens näringslivspolitik snarast möjligt och senast efter nästa val, 2022. Idag kostar näringslivsverksamheten mer är 10 miljoner per år och har 3,5 tjänster. Jag vet att jag kan klara denna uppgift på ett betydligt bättre sätt till en fjärdedel av kostnaden idag. Ingen politiker i Österåker har större erfarenhet av näringslivsfrågor än vad jag jag har vågar jag påstå. Låter det lite kaxigt? Ja kanske det, men jag är väldigt trött på många delar av den kommunala verksamheten och då speciellt trött på hur okunnigt man behandlar näringslivet och dess representanter i kommunen.
Hur gick det till med yrkesrådgivningen på ”min tid” ?
Lite trött på alla dönickar som ligger hemma hos mamma och pappa och väntar på att bli upptäckta för att inneha en intressant talang som ingen lagt märke till istället för att hjälpa till i samhället skriver jag detta. Har man ingen talang (vilket gäller de flesta) så kan man förslagsvis lägga ifrån sig mobilen och plocka bär exempelvis så vi slipper vi skicka efter 3000 personer från Thailand med den smittorisk detta innebär.
1957 klev min pappa Stig, ut på villans balkong i Segeltorp och lade handen över ögonen likt indianhövdingen Sitting Bull, såg i horisonten en billackering och sa till sin finnige tonårsson; – Ge dig iväg och skaffa dig en försörjning.
Ägaren av billackeringen, Carl Ivar Blom, anställde mig direkt som lärling och sa; – Om du guckar (anm: underredsbehandlar) bilar i fyra år, så blir du billackerare.
Som alla fyrtiotalister vill jag naturligtvis skryta om min fattiga uppväxt. Lönen var 60 kronor i veckan och jag betalade 80 av dessa för bostad och mat hos föräldrarna. Men, säger vän av ordning, det går ju inte ihop. Mitt svar; Det var tvunget att göra det.
Nåväl, en dag kliver Erik Lewin in på lackeringen som företrädare för färgfabriken Acme. Erik lyckades med konststycket att få mig att skriva på ett avbetalningskontrakt på en bok, Industri och Verkstadslackering var titeln. I boken fanns ett kapitel som hette Silketryck. Jag trodde, att det var att texta bilar vilket var mycket lönsamt på den tiden. Jag kraschade Bloms bil 1959, fick sparken och sökte jobb hos Mobergs Silkscreen som elev.
Jag jobbade under några år dessutom hos I-son reklam, Skyltar och Märken, Nymans Screentryckeri, Silk-o-Screen och Nässils Ljusskyltar. Jag gillade inte att vara anställd och om jag inte fick sparken, så gick jag bara hem när jag kroknat på dåliga chefer – enligt min personliga bedömning.
1967 startade jag Alladin Skyltservice tillsammans med Raimo Happonen. Vi delade på företaget 1969 och jag startade Molin Reklam, som efter bolagsbildning fick namnet Serigrafen AB.1990 överlät jag företaget till mina anställda som snabbt gick i konkurs. Jag fortsatte med mitt nya företag Grafiktryckarna AB, som inriktade sig på att trycka serigrafier. 1998 sålde jag företaget och blev kommunalråd i Österåker, jag behövde vila upp mig några år i kommunal tjänst.
Nu undrar du naturligtvis varför du behöver läsa denna verbala smörja; finns det något syfte med historien förutom att berätta om Erik Lewin och nämna några screenföretag i det förgångna?Jo det gör det faktiskt. Jag startade 1990 föreningen; Den grå rakeln, som bara hade åldrande företagare i branschen som medlemmar. Förutom mig själv som självutnämnd ordförande fanns Torsten Ingemansson från Ison Reklam, Lasse Johannesson från Serigrafiska Ateljén, Anders Jonsson från Joma Reklam, Bröderna Öberg från Serimix, Urban och Elsa Malm från Malm Reklam och många andra.
Vi träffades ibland och drog en rakel dvs drog i oss några järn och talade om tidens förfall och gamla goda tider, när man diskuterade priser och kunder med varandra under största sekretess för att dagen efter kasta sig över telefonen och försöka sno kunderna för varandra.Hursomhelst så var det en fantastisk bransch som enligt mitt förmenande drog igång ordentligt 1955 och i princip försvann 1995. Det finns några rester kvar i provinserna och några av oss riktiga screentryckare har trotsat thinner, aceton, lacknafta och krävande kunder och fortsatt att vara aktiva på olika områden.Sammanfattning: ett tips till er föräldrar som ruttnat på arvtagaren som inte orkar ta sig upp ur sängen; ta bort matskålen och sparka ut latmasken.
Björn Molin
